Back too the reality
Förlåt för väärldens sämsta uppdatering!
Har varit lite mycket hemma och i skolan så har inte alls tänkt på att jag har en blogg, Men nu fick jag för mig att skriva igen. Kom hem för en stund sen efter att ha varit i västerås hela helgen med jossan. Fan va skönt det va att få komma bort från all skit i 2 dagar och bara soofta inte ha nåt att tänka på. Men sen öppnar jag ytterdörren till lägenheten och inser att jag nu e tillbaka till det som man ska kalla det "normala". Det normala där mamma redan ligger däckad i sängen p.ga för mycket vin och det normala där hennes kille springer runt och beter sig som en 6åring. Men det är bara att svälja gråten och hålla huvudet högt.. inget kan sänka mig, inget.
Soc.
Idag är det "ha dåligt samvete"-dagen för mig, tydligen så enligt mamma är hon världens sämsta mamma och jag beter mig tydligen på mycket bättre sätt när jag är hemma hos pappa och blablabla. Och sen försväntar hon sig alltid att jag ska svara: nej mamma, så är det verkligen inte jag trivs jätte bra här. Men det skulle ju vara att ljuga?
Jag kommer ihåg när nån av mammas fd nära vän anmälde henne till soc i hopp om att dom kunde hjälpa henne, 2 kvinnor kom först hem till pappa för att prata med mig och min lillebror, sen sa hon som pratade med mig att hon verkligen skulle försöka hjälpa mamma och hennes dåvarande kille (berättar mer om han i nästa inlägg) och att dom skulle höra av sig inom en månad. Dom ringde till mammas mobil men hon svarade ju såklart aldrig, hon hade ju fått papprena och allt om vad jag och min bror hade berättat. Så de e klart hon visste vad dom ville, och det där va första tecknet på att hon inte ville ha nån hjälp, och det känns så jävla jobbigt. Jag har verkligen ingen aning om hur det kommer gå för min brorsa som är 4 år yngre än mig. Hur kommer det vara när jag flyttar hemifrån? kommer han börja röka som jag? kommer han börja dricka när han är runt 14 år bara för att hämnas lite på mamma? Har så mycket tankar i mitt huvud.. jag är så rädd att han ska bli som jag va, ett misslyckat problembarn som inte har nån framtid och som går från psykolog till psykolog för att kunna må liite bättre.
Jag kommer ihåg när nån av mammas fd nära vän anmälde henne till soc i hopp om att dom kunde hjälpa henne, 2 kvinnor kom först hem till pappa för att prata med mig och min lillebror, sen sa hon som pratade med mig att hon verkligen skulle försöka hjälpa mamma och hennes dåvarande kille (berättar mer om han i nästa inlägg) och att dom skulle höra av sig inom en månad. Dom ringde till mammas mobil men hon svarade ju såklart aldrig, hon hade ju fått papprena och allt om vad jag och min bror hade berättat. Så de e klart hon visste vad dom ville, och det där va första tecknet på att hon inte ville ha nån hjälp, och det känns så jävla jobbigt. Jag har verkligen ingen aning om hur det kommer gå för min brorsa som är 4 år yngre än mig. Hur kommer det vara när jag flyttar hemifrån? kommer han börja röka som jag? kommer han börja dricka när han är runt 14 år bara för att hämnas lite på mamma? Har så mycket tankar i mitt huvud.. jag är så rädd att han ska bli som jag va, ett misslyckat problembarn som inte har nån framtid och som går från psykolog till psykolog för att kunna må liite bättre.
